Inkludera mig

Åter tillbaka till hemlandet efter en underbar resa till sydliga breddgrader. Medan det heta kaffet från Gevalia svalnar i koppen får jag tid att fundera över kontraster. Skillnader mellan borta och hemma.
”First impression last”. Första intrycket är i många fall avgörande för en rad tankar och tycken man mer eller mindre omedvetet bygger upp kring individen. Sträck fram handen. Krama lagom hårt. Två skakningar upp och ner – aldrig mer, om du inte är släkt, religös eller politiker. Se personen i ögonen, men stirra inte.
Det där behärskar de flesta av oss med varierande kvalité. Men där tar det slut för den svenska modellen. Råkar jag vara person två i följet när mitt sällskap träffar någon han känner blir jag stående bredvid, nervöst vägande kroppstyngden från ena foten till den andra. Allt medan mitt fåniga leende sakta stelnar till ett spastiskt anfall i slowmotion.

Ett flertal gånger har detta hänt. Efter samtalet är avslutat vinkar den okände personen i bästa fall hej då till oss båda. Medan jag står där med handen vagt höjd får jag sedan någon form av upplysning av mitt sällskap. ”Det där var min gamla kollega, himla kul kille”; ”Har inte sett henne på evigheter, ja, tiden går”.

Ibland har jag tagit saken i egna händer och kastat mig in i samtalet likt en skogshuggare med lappsjuka. Med handen höjd i bästa kararatestil hugger jag mig in i samtalet;

”HEJ! Jag heter URBAN och är KOLLEGA på samma jobb!”

Resultatet brukar bli att främlingen reflexmässigt hoppar bakåt, höjer handen i nödvärn och mumlar något om ”trevligt…lunchen slut…måste…hörs…” och försvinner. Nackdelen med den metoden är jag aldrig får någon kompletterande information från mitt sällskap om främlingen utan denne förblir vara ett enigma.

När jag så är utomlands eller rör mig med vänner med någon form av erfarenhet därifrån uppenbarar sig ett annat sätt. En ny horisont om man så vill. Scenariot är detsamma. Från ingenstans dyker det upp en främling med ett; ”Heeej! Det var länge sedan…” Mitt sällskap lyser upp,  hälsar och i nästa sekund vänder sig till mig;

”Erik. Det här är Urban, liksom du är han lärare och har också rest i Kina”

Vips är jag med i samtalet, har fått namn, yrke och tips om vad vi kan prata om. Inkluderad, inte ett bihang som sneglar på skyltfönstren, mobilen eller klockan och undrar när vi kan gå vidare.  För vem vill skynda vidare när man fått en ny intressant person att prata med?

[We Can Do Better – Matt Simons]

 

Grönskade frihet

En vår sprängfylld av synkoper, bisatser, omljud, skrifter från 1300-talet, runstenar och tåg. Nu är det över. Inte tåget, det kvarstår. Bokstavligen. Kvarstår någon annanstans i sommarhettan.

Tentan är inskickad med fem minuters marginal. Betyg är satta. Kaffet nybryggt. Sätter mig en stund i trädgården och reflekterar. Kommer till fram till en enda sak – stiltje. Det har varit en intensiv vår. Skönt att bara sitta och titta på när knopparna brister under solens varma smekning.
Den mentala listan börjar fyllas på inför sommaren. Skriva. Läsa. Måla. Resa. Men framförallt – njuta. Ta en extra timme på morgonen till att göra saker extra långsamt. Cykla ner till viken och ta ett morgondopp bara för att. Lära mig franska i den takt som sinnet behagar. Leka med barnen. Ta hand om min älskling.

Ta skeden dit du kommer.

Allt gott kommer till den som väntar. Ordspråk. Eufemismer. Allegorier. Katakreser. Mitt huvud är fullt av ord. Bokstäver som bildar substantiv, verb, adverb, adjektiv, pronomen. Ord som bildar meningar. Meningar som bildar stycken.

Stavelser ska betonas. Ord få betydelse och innebörd. Meningar som bildar inledning, kontext och avslut. Läsa mellan raderna. Använda rätt stilfigur. Finna tempo.

Jag känner mig längre ifrån språket när jag lär mig mer om det. Fungerar det likadant för en musiker? Kan en ”outbildad” tonsättare höra tonerna bättre? Känna hur de lierar sig med varandra i samklang. Skapa en melodi utan mall.
Är hemmakocken bättre på att inte förblindas av fakta utan enbart gå på vad sinnena leder? Ingen linjal, bara frihand.

Jag lär ut svenska på dagarna. Pluggar svenska på kvällarna. Skriver på svenska under resorna. När tar orden slut? Eller fylls det på med fler?

Den akademiska svenskans strama tyglar möter 13-åringens stapplande ordförråd. Mitt i den ström av ord står jag och navigerar. Tänk att språket som jag tagit för givet så många år erbjuder så många fler plan. Jag har levt i källaren på ett nedsläckt höghus. För varje våning blir jag förvånad över den rikedom som finns. Nyanser som staplas på varandra, färdiga att användas. Nu måste sinnena vidgas, kranarna öppnas, magasinen fyllas.
Kunskap finns det oändligt av.

[Thunder – Imagine Dragons]

”Ta skeden dit du kommer”, exempel på katakres – en sammanblandning av oförenliga bildliga uttryck.

 

Those were the days…

Ramlade på ett foto nu när jag går igenom lite arkivbilder. Från förra året. Jag hade enbart någon dag kvar innan jag var tvungen (!) att lämna in allt material för tryckning. Boksläppets datum var spikat. Restaurangen bokad. Inbjudan skickad.

Så här över ett år senare kan man stilla fråga sig om jag gillar att skapa negativ stress. Men faktum var att jag knappt sov på en månad och skulle försöka sy ihop någon form av liv ovanpå det.

När dagarna omvandlades till timmar innan allt skulle skickas in slog det mig att jag inte hade någon bild till omslaget. Helt utbränd i det kreativa centret ringde jag en kompis och ventilerade mina bekymmer. Det var en söndag och regnet öste ner. 22 timmar innan deadline.
Rolf släppte vad han höll på med, troligen en tavla med tanke på att han är konstnär. Jag beordrades packa kameran och ungar i bilen och ta mig in till stan. Jag hade beskrivit en känsla jag ville förmedla och Rolf som var inbiten Stockholmare sa direkt;
”Jag vet var vi ska”.

Med söndagsslöa ungar i släptåg mötte jag upp med Rolf inne i stan och vi gick tillsammans till ett cafe som jag inte kände till. Väl inne travade Rolf raskt fram till personalen och mer eller mindre fastslog att de skulle få äran att erbjuda sin lokal för en fotosession inför ett boksläpp av yttersta tyngd. Ungefär så lät det. Den unga personalen tittade på varandra, ryckte på axlarna och sa att det var väl ok.

Medan jag försåg mina barn med fika och riggade kameran kom Rolf fram till mig.
”Du behövde fyra killar va?”
Jag vände mig om och där stod mina modeller redo. Rolf hade helt enkelt gått runt i lokalen och sagt ”Nu har du chansen att komma med på ett bokomslag, följ med”
Ord och inga visor.

Medan Rolf underhöll dem så gjorde jag de sista justeringarna och knäppte iväg ett tiotal bilder. Det var allt som behövdes. Känslan fanns redan i bilderna. Gemenskapen. Dialogen. Manligheten. Miljön. När en etablerad reklamare senare frågade mig;
”Vilken bildbyrå använde du – bilden är grym!” svarade jag bara;
”Rolf”

Även om vi inte syns numera, vill jag bara skicka ett tack till dig Rolf.
Det omslaget blev precis som jag ville ha det.

Det är föresten Rolf längs till höger på bilden.

[Million of Ghosts – Locals]

Nära döden luktar livet gott

Hösten med allt vad det innebär for fram över ett tomt och blött torg. Det omslöt mig i sin fuktiga famn. Lät mig förstå att en tunn T-shirt och en lika tunn tröja ovanpå inte kommer hindra kylan från att slå sina kalla fingrar kring mitt inre.

Förkylningen kom som ett brev på posten. Varför säger man det numera då inget brev verkar komma fram? Förkylningen kom som ett e-mail? Kanske det. Det innehöll i alla fall ett virus. Man-cold är ingen myt. Vi män går från kaxiga,bredbenta alfa-vargar till gnällande, snoriga valpar som vrider oss i smärtor och våndor.
Minsta försök att förklara smärta faller platt då de flesta kvinnor som fört liv till denna värld vet ett och annat om smärta. Lyckligtvis har de även begåvats med moderliga instinkter och tycker någonstans lite synd om den ömkliga figur som bara ett dygn tidigare glatt skuttade över trappräcket i ett försök att komma fram lite snabbare. Fallet känns aldrig så stort som att gå från fullt frisk till att vara ett skakande paket invirad i lägenhetens samtliga täcken på mindre än 24 timmar.

Nu fick jag lite bonus. Tack vare en sänka som dök som en påtänd zeppelinare fick jag våldsamma svettningar och förvirring. Det förstnämnda ska vi inte prata om, det är bara – läskigt. Men förvirringen, det är ett intressant kapitel!
Jag blev bland annat fruktansvärt filosofisk. Låg vaken med långa funderingar om livet ur alla möjliga synvinklar. När jag kommit fram till någon form av konkretisering väckte jag kärleken mitt i natten och ville diskutera mina slutsatser. Tack vare att jag är välsignad med en mycket tålmodig kvinna fick jag ändå ventilera mina tankar. Diskussioner följde som faktiskt ledde till bra slutsatser. Ibland krävs det en lite släng av aggressiva virus för att jag ska växla över till Lingua Franka och därmed prata klarspråk.

Efteråt är jag milt förvånad och väldigt tacksam. Tänk att få chansen att stanna upp och säga ”Allt är fantastiskt, men hur behåller vi det så?”. Inte bara tuta på och låta någon liten flisa växa till sig och börja nagga paradiset i kanten. Sen att det behövs en misstänk lunginflammation för det kanske är lite att ta i.

[Crasy – Gnarls Barkley]

Dead in the water

Med titeln syftar jag inte på något annat än att det varit länge sedan jag var här och skrev lite. Sommarjobb – långvården och sen semester.

Jag har nog funnit ett nytt paradis – Franska Rivieran. Var där förra året och blev helt tagen. Så lång ifrån den snobbiga och tillgjorda värld som förutfattade meningar försökt göra gällande. Trots att min franska sträcker sig till att kunna hälsa artigt och köpa en baguette så har det knappt funnits en situation vi stått handfallna. Nästan genast när vi börjat klia oss i huvudet har någon klivit fram och hjälpt oss att hitta rätt, köpa rätt, beställa rätt eller helt enkelt få biljetten att fungera på parkeringsautomaten.

I år var jag tillbaka igen. Samma visa. Kärlek överallt. Till och med i förolämpningarna som när vi försöker beställa kaffe och en kaka.
”Deux café s’il vous plaît” (Två kaffe är ni snäll)
”Qui…” (Eller nickade han bara?)
”Et..” (Och…vad sjutton heter kaka på franska?)
Kärleken gör någon form av gest som mera ser ut som hon skyfflar in något i munnen med båda händerna och säger samtidigt ”Sweets?”
Mannen ser enbart förvånad ut.
Vi gör ett nytt försök.
”Dessert?” (Dessert).
Mannen skakar på huvudet, går iväg och hämtar två kaffe. Sen vänder han sig till bordet bredvid oss och säger glatt;
”Dessert?”

Medan vi ser på när sällskapet bredvid mumsar på glass och kakor konstaterar vi ändå:
Vi älskar Frankrike!

[Suis-Moi, Alonzo]

Tidens livlina

”Jag har levt på denne jord i 97 år så jag tror jag har en aning om hur den fungerar”
Den lilla gumman plirar på mig med bestämd min och tar tillbaka sin mobiltelefon. Ingen smartphone visserligen men det var inget tvivel på att det rörde sig kvickt bakom de ljusblå ögonen. Rösten kunde svikta. Armarna darrade av ansträngning när hon reste sig upp, men hon var utan tvivel med i vad som sades och hur saker fungerade.

Jag har tagit ett sommarjobb medan skolan är stängd. Länge tvekade jag. Det var flera decennium sedan jag arbetade inom sjukvården. Förutfattade meningar om stress, omöjliga arbetsställningar, sjukdom, degenerering, och den ständiga lukten av desinfektionsmedel hade byggt höga murar som jag inte var villig att klättra över. Men till slut bestämde jag mig trots allt att försöka. Och alla förutfattade meningar stämde.

Skillnaden var att ingen av faktorerna var tongivande. De fanns där som en förnimmelse, men överskuggades av värme, effektivitet, kunskap, glädje och framförallt medmänsklighet. Jag får ödmjukt backa från min förra inställning och uppmana alla att prova. Kliv utanför den trygga ramen och få en glimt om vad verklig mänsklighet rör sig om. Skippa måla om huset för femte gången och prova att hjälpa en samling äldre människor som faktiskt upplevt en hel del av det du läste om under Modern historia i skolan. Få lite perspektiv. Överaska och sätt paus på din politiska karriär och faktiskt jobba inom vården en månad eller två. Det finns inget annat sätt att ”sätta sig in i verksamheten.” Ord föregås i detta fall av handling eller handlag om man så vill, Vilja att hjälpa någon som faktiskt hjälpte till att bygga upp den välfärd som du njuter av.

[The Burden – Weeping Willow]

 

Sömnlös men inte tröstlös.

Gick upp 0420 i morse. Somnade strax efter 12. Det blir…låt mig se…ca 4 timmars sömn. En bra grogrund för att skriva i bloggen. Det blir ärligt, rakt och utan omsvep. Något annat orkar jag inte med.
Vilken vår! Som jag tidigare nämnt startade jag ett tidningsprojekt med fyra klasser. Med ingen marginal alls – tryckare mest skrek och svor i telefonen – fick vi in tidningen. På måndag – dagen före skolavslutningen – ska den komma. Gott om tid.

Faktiskt inte. Inte alls gott om tid. I slutet kretsade allt kring tidningen och jag och kärleken satt uppe till sena timmar för att försöka kontrollera och få ordning på det sista. En ovärderlig hjälp som jag absolut inte nog kan uppskatta.

Sen tog ett nytt kapitel vid. Jag fyllde år. Jämnt dessutom. Mitt i livet och allt det där. Det är möjligt men för mig känns det mer som livet äntligen har börjat. Slumrade värden som nyfikenhet, spontanitet, passion, upptäckarglädje och ren harmoni tillsammans med positiva utmaningar, spännande ideér och en framtid som jag faktiskt vill planera har lett till att jag inte riktigt förstår frågan; ”Känner du dig gammal nu?”

Nej, konstigt nog känner jag mig yngre, starkare och smartare än på många år.
Märkligt hur saker kan bli.
Men mest av allt är jag tacksam.
Tack för att jag fick en chans till.
En chans att se livet från den ljusa sidan.

[Forever Young – Alphaville]

 

 

Blogg om blogg

Nu när projektet med ”Sveriges bästa skoltidning” börjar närma sig slutfasen startar vi även en blogg. Jag bad mina kära medarbetare/elever att vara ärliga, personliga och skriva både om sitt vardagsliv och om skoltidningen. Självklart får jag en skopa kritik med även en del beröm – tror jag. Hur som helst, jag är så stolt över mina 89 hårt arbetade medarbetare att jag troligen kommer gråta ögonen ur mig den dagen vi står där med ett rykande färskt exemplar i handen. Nedan ett exempel på vad mina fina elever skriver och musiken är denna gång den låt jag spelar vid början av klassen (innan de ändrar till något märkligt pojkband).

”Hej där bloggen. Idag så gästbloggar jag, det är verkligen inget jag har valt själv men för att göra vår älskade svenska lärare glad och nöjd så gör jag ett lite inlägg nu. Det största projektet 7, 8 & 9or gör nu är ju skoltidningen. Själv tycker att det flyter på ganska bra men det var en tuff start med att komma på om vad man skulle skriva i tidningen och hur man skulle göra upplägget och allt. Till slut kom jag och en tjej på en superbra ide – eller det var Urbans ide(?) –  att vi skulle skriva om sommarförälskelser. Vi tyckte hursomhelst att det var en kanonbra ide. Det var verkligen superroligt att få intervjua och höra alla andras åsikter om vad de tycker om förälskelser.  Efter alla intervjuer insåg man verkligen att alla tycker olika om allt men också väldigt lika ändå. Efter sommarförälskelse-saken så gjorde jag och min kompis en till intervju med cafe ”hörnan”. Själv så tyckte jag inte att det var lika intressant som den första intervjun, men det gick bra och Urban blev nöjd tror jag. Skoltidningen i början var bara skit och jätterörigt – man visste inte vad man skulle göra och sånt – men nu mot slutet så är alla superfokuserade och jag tror verkligen att tidningen kommer bli superbra!”

Hämtat (ur framtiden då det kommer i morgon) från bloggen https://789skoltidning.wordpress.com/

Musik:
The Phoenix – Fall Out Boy