friends

Åter tillbaka till hemlandet efter en underbar resa till sydliga breddgrader. Medan det heta kaffet från Gevalia svalnar i koppen får jag tid att fundera över kontraster. Skillnader mellan borta och hemma.
”First impression last”. Första intrycket är i många fall avgörande för en rad tankar och tycken man mer eller mindre omedvetet bygger upp kring individen. Sträck fram handen. Krama lagom hårt. Två skakningar upp och ner – aldrig mer, om du inte är släkt, religös eller politiker. Se personen i ögonen, men stirra inte.
Det där behärskar de flesta av oss med varierande kvalité. Men där tar det slut för den svenska modellen. Råkar jag vara person två i följet när mitt sällskap träffar någon han känner blir jag stående bredvid, nervöst vägande kroppstyngden från ena foten till den andra. Allt medan mitt fåniga leende sakta stelnar till ett spastiskt anfall i slowmotion.

Ett flertal gånger har detta hänt. Efter samtalet är avslutat vinkar den okände personen i bästa fall hej då till oss båda. Medan jag står där med handen vagt höjd får jag sedan någon form av upplysning av mitt sällskap. ”Det där var min gamla kollega, himla kul kille”; ”Har inte sett henne på evigheter, ja, tiden går”.

Ibland har jag tagit saken i egna händer och kastat mig in i samtalet likt en skogshuggare med lappsjuka. Med handen höjd i bästa kararatestil hugger jag mig in i samtalet;

”HEJ! Jag heter URBAN och är KOLLEGA på samma jobb!”

Resultatet brukar bli att främlingen reflexmässigt hoppar bakåt, höjer handen i nödvärn och mumlar något om ”trevligt…lunchen slut…måste…hörs…” och försvinner. Nackdelen med den metoden är jag aldrig får någon kompletterande information från mitt sällskap om främlingen utan denne förblir vara ett enigma.

När jag så är utomlands eller rör mig med vänner med någon form av erfarenhet därifrån uppenbarar sig ett annat sätt. En ny horisont om man så vill. Scenariot är detsamma. Från ingenstans dyker det upp en främling med ett; ”Heeej! Det var länge sedan…” Mitt sällskap lyser upp,  hälsar och i nästa sekund vänder sig till mig;

”Erik. Det här är Urban, liksom du är han lärare och har också rest i Kina”

Vips är jag med i samtalet, har fått namn, yrke och tips om vad vi kan prata om. Inkluderad, inte ett bihang som sneglar på skyltfönstren, mobilen eller klockan och undrar när vi kan gå vidare.  För vem vill skynda vidare när man fått en ny intressant person att prata med?

[We Can Do Better – Matt Simons]